Svenska jultraditioner

Så här firar vi julen i Sverige

Julen i Sverige firas i nästan två månader. Vi ser med glädje fram emot julafton, och förutom alla förberedelserna finns det mycket annat vi gör som har blivit en del av vårt julfirande idag. Men hur kom dessa traditioner till och vad ligger bakom dem?

Till exempel, hur kom änglarna in i våra hem? Änglarna dyker upp i samband med Jesu födelse, när Jesu låg i krubban vakade änglarna över honom. Och många är de änglar som avbildats på kyrkomålningar världen över.

Men änglarna förekommer även i andra sammanhang. I bondesamhällets Sverige, främst under 1800-talet, trodde man att att förfädernas andar kom under julnatten för att se hur de levande hade det. Och då det inte ansågs lämpligt att tala om de döda kallade man dem för änglar istället. Dessa änglar skulle behandlas väl och krävde att trakteras med öl och annat gott. De skulle dessutom sova i husfolkets sängar, så på julnatten fick husfar och hans familj finna sig i att sova på golvet i stugan.

b3holidayicon|hl-candle-03||Candle 03

Advent

Ordet advent kommer från latinet och betyder ankomst. Advent firas i Sverige under tiden från fjärde söndagen före jul och alla söndagar fram till julafton.

Med första söndagen i advent inleds det kristna kyrkoåret. I det gamla bondesamhället var den första söndagen inte någon särskilt markerad dag, medan den numera firas som en extra högtid. Vid gudstjänsterna denna dag är kyrkorna för det mesta välfyllda och man sjunger psalmer som ”Bereden väg för Herran” och ”Hosianna” och överallt är levande ljus tända. Den här dagen är en av våra största kyrkogångsdagar.

Advent har firats sedan 400-talet som en förberedelse för julen. Vår adventsljusstake med sina fyra ljus har sitt ursprung i 1890-talet.

Efter tysk förebild kom adventskalendern till Sverige på 1930-talet. Den första svenska adventskalendern gavs ut 1934 av Sveriges Flickors Scoutförbund. Tecknare var Aina Stenbeck-MasOlle.

Den numera mest spridda varianten av adventskalender är Radiohjälpens. Radion började att sända adventskalenderprogram 1956 och 1960 följde TV efter, numera kallas den inte längre för adventskalender utan för julkalender.

År 2021 infaller första advent den 28 november.

Du kan väl de olika verserna som läses vid varje advent?

När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt
och alla människor glädjas
att fira få advent

När andra ljuset brinner
är snart Lucia här
Hon bjuder oss på kaffe
och bud om julen bär

När tredje ljuset brinner,
vi juleklappar syr
och vi bakar kakor
och har ett fasligt styr

När fjärde ljuset brinner,
vi hämtar julegran
och alla barnen räknar
dan före dan före dopparedan

 

b3holidayicon|hl-house||House

Julstöket

Dagens julstök är inte i närheten av det som skedde i det gamla bondesamhället. Då var det mycket som skulle hinnas med under december månad och allting skulle ske i en viss bestämd ordning.

Den 9 december, på Anna-dagen, skulle ölet bryggas och lutfisken läggas i blöt. Ölet var sedan klart att smakas av omkring Tomas-dagen, den 21 december.

Innan Lucia-dagen, den 13 december, skulle slakten vara avklarad. Det mesta från slakten togs om hand och det som blev kvar sägs enligt tradition ha grävts ner under en sten, för att tomten skulle ta hand om det.

Talgen som man fick från slakten användes som en ingrediens i ljusmassan. Den som hade tillgång till fårtalg fick ännu bättre ljus. Dessutom sades att man skulle vara glad den dagen då ljusen stöptes i huset för då skulle ljusen brinna ner hela vägen.

Efter Lucia var det så dags för att ta sig an det stora julbaket. Det var stora mängder bröd som bakades, då det skulle räcka länge.

Först när alla dessa sysslor var klara och huset skurat och tvättat kunde man ägna sig åt att fira jul.

 

b3holidayicon|hl-gift-box||Gift Box

Julbocken

Bocken har lång tradition i svenskt julfirande. Från alla delar av landet finns uppgifter om denna både älskade och fruktade figur. Han dök upp utklädd till bock med horn och ansiktsmask och med en fårskinnsfäll över kroppen. Han kunde ha sällskap med andra utspökade personer, både julspöken och stjärnbärare och Judas med pungen. Sådana sällskap brukade komma annandag jul.

Det var byns ungdomar som drog runt mellan gårdarna för att samla slantar och mat till de kalas som avlöste varandra från annandagen till Tjugondag Knut.

När julklappar började bli vanliga i de adliga och högborgerliga familjerna vid slutet av 1700-talet behövde man en julklappsutdelare. Den bråkiga och älskade bocken fick rollen som frambärare av gåvorna.

Fortfarande hundra år senare är det bocken som kommer med julklapparna i Alice Tegners sånger och Elsa Beskows välkända sagobok Petters och Lottas jul. Men strax efter sekelskiftet 1900 blir det allt vanligare att tomten delar ut presenterna medan bocken kan vara den som bär julklappssäcken.

b3holidayicon|hl-christmas-sock||Christmas Sock

Julklapparnas historia

I äldre julfirande spelade julklapparna ingen framträdande roll. Det förekom julgåvor till barnen i välbeställda familjer under 1600- och 1700-talen, men först senare började det bli vanligt med sådana presenter i bondgårdarna.

De ”julklappar” som fanns före de riktiga presenterna var skämtgåvor, som kastades in i hemlighet sedan någon först klappat på dörren. Gåvan kunde vara en halmdocka, ett vedträ eller till och med en grisfot. Till gåvan hörde en skämtsam, ibland kanske elak vers. I den formen var klapparna en del i upptågen som hörde till julfirandet i byarna. Ordet klapp anses höra samman med just bankandet på dörren.

Den givmildhet som av tradition skulle prägla julen tog sig uttryck på andra sätt. Allt gårdens folk skulle ha sina gåvor. Det bakades bröd och stöptes ljus till byns fattiga.

Generositeten kom också gårdens djur till del. De fick extra och särskilt gott foder på julafton.

Äldre än julklapparna är nyårspresenterna, som fanns redan under medeltiden. De anses ha sitt ursprung i de gåvor som hörde till nyårsfesten i antikens Rom. Då gav man varandra presenter med goda önskningar inför det nya året. Nyårsfirandet och firandet av Kristi kom så småningom att sammanfalla och nyårsgåvan blev en julgåva.

b3holidayicon|hl-star||Star

Trettondag jul

Trettondagen eller trettondedag jul infaller tretton dagar efter julafton, den 6 januari, och är den nästan sista högtiden som avslutar julen. Den allra sista är Tjugondag Knut som infaller tjugo dagar efter julafton, den 13 januari.

Det finns flera orsaker till varför vi firar trettondag jul, och anledningarna har skiftat med tidens gång, men flera av dem hänger ihop.

I den första kyrkokalendern räknades trettondag jul som Jesu födelse, men redan på 300-talet flyttades Jesu födelse till 24e eller 25e december.

På trettondagen firades istället som ett minne av Kristi dop, vilket fortfarande förekommer i vissa länder. I Sverige väntar vi dock till första söndagen efter trettondagen, och låter trettondag jul stå för Guds uppenbarelse bland människorna.

I många kristna länder tillhör trettondagen de tre vise männen. Under medeltiden sades det att tre vise män kom fram till Betlehem just denna dag med sina gåvor guld, rökelse och myrra. Detta firas på många håll genom att utbyta presenter denna dag och inte under julafton som vi gör i Sverige.

Fram till 1600-talet omfattade julen tolv dagar, och trettondagen markerade slutet på den så kallade jultolften. I våra dagar varar julen i tjugo dagar, fram till Tjugondag Knut då julen dansas ut och granen traditionellt och bokstavligt kastas ut.

Stjärngossespel var även vanliga förr denna helg. Utklädda ungdomar gick runt med en stor stjärna och sjöng eller uppförde små spel om hur de tre vise männen blivit upplysta om Jesusbarnets födelse genom stjärnan. Även Judas ingick i dessa spel, och man samlade ofta in pengar och gåvor, vilka användes till kvällens lek och upptåg. Det protestantiska Sverige bekämpade denna förändring kraftfullt under 1600- och 1700-talen, men seden höll sig fast. Än idag lever den vidare, till exempel på Möja i Stockholms skärgård.

b3holidayicon|hl-christmas-letter||Christmas Letter

Ordet jul

Ursprunget till ordet jul är något oklart. Under forntiden och asarnas tid hölls något som kallades för julblot eller midvinterblot. Det var en högtid som hölls vid tiden för vintersolståndet, då dagarna är som kortast och nätterna är som längst. Anledningen till firandet var just detta, att dagarna blev längre och nätterna kortare, det var en dyrkan av detta fenomen i naturen. Asarna tolkade det som ett återuppvaknande av naturen. Den asagud som hyllades speciellt vid denna tid var Jólner, ett av Odens många namn.

Redan omkring år 900 förekommer ordet jul i en hyllning till Harald Hårfager, där någon sägs ”dricka jul”.

Vid julblotet gjordes offer för att få gudarnas välsignelse. När den kristna religionen så småningom tog över införlivades asatidens julblot i det kristna julfirandet.

b3holidayicon|hl-angel||Angel

Lucia med ljus i hår

De tidigaste uppgifterna om ”lussefirande” med mat och dryck, musik och upptåg är från 1700-talet och kommer från Västsverige. Där var det vanligt att husets folk väcktes tidigt om morgonen av en vitklädd flicka med ljuskrans kring håret och som bjöd på dryck, ofta glödgat vin. Troligen kom seden till de värmländska och västmanländska bruken med inflyttade bruksförvaltare och smeder från Tyskland.

Den 13 december bär sedan medeltiden det katolska helgonet Lucias namn.

Enligt den gamla kalendern som gällde till 1753 inföll årets längsta natt vid Lucia. Lucianatten var full av varsel och förebud då man måste vara försiktig. Enligt den nya kalendern infaller vintersolståndet 20-21 december, men föreställningen om Lucianatten som den mörkaste natten levde kvar.

I universitetsstäderna Lund och Uppsala tog de västsvenska studenterna upp Luciafirandet under 1800-talets lopp. På Skansen kunde besökare 1893 för första gången möta Lucia i vit dräkt och med ljuskrona på huvudet. Det var i den formen hon kom att bli känd och firad.

Folkrörelserna tog upp Luciafirandet vid sekelskiftet, men riktig fart på Luciafirandet blev det först när Stockholms dagblad 1927 ordnade en tävling där Stockholms Lucia röstades fram. Efterhand svalnade intresset för tävlingen men lussandet i hem, skolor och på arbetsplatser hade då blivit en tradition.

b3holidayicon|hl-santa-hat||Santa Hat

Jultomten

Jultomten kom invandrande till Sverige från kontinenten på 1860-talet. Bilder av det katolska helgonet S:t Nikolaus, barnens givmilda skyddshelgon, spreds genom jultidningar och julkort och gav form åt den moderna tomten. I Sverige fick jultomten sin särprägel när Jenny Nyström på 1880-talet började teckna och måla sina tomtar. Hon gav dem drag av både Nikolaus och den gamla nordiska gårdstomten. Det är först vid början av 1900-talet som jultomten får en framträdande plats i den svenska julen, och det är också då som julklappar börjar bli vanligare. Den rödklädda tomten blev snart en självklar symbol. Det blev också vanligt med prydnadsfigurer och ljusstakar i tomteform.

Den nordiska gårdstomten som fick sin gröt på julnatten har egentligen ganska lite med julklappstomten att göra. Gårdstomten var ingen generös givare utan krävde själv gåvor som tack för tjänster han gjort gården. Man såg honom nästan aldrig men man visste att han vakade över allting, över husen, djuren och husbondfolket. Det märktes när han blev misslynt, då kunde det gå illa med både skörd och boskap. Det var för att hålla tomten på gott humör och tacka honom för god hjälp som man varje julafton gav honom en stor skål av den godaste gröten.

Man anser att tomtens ursprung går tillbaka till förkristen tid. Ordet tomte hänger samman med att han rådde över den tomt där gårdens byggnader var uppförda. Över hela världen finns föreställningar om att människors boplatser varit beskyddade av övernaturliga väsen. De såg till att boplatsen sköttes, att djuren behandlades väl och att allting blev ordentligt gjort. Man visste vad han krävde och försökt uppfylla hans önskningar.

b3holidayicon|hl-christmas-tree||Christmas Tree

Julgranar och julstänger

Långt före vår julgrans tid var det vanligt att man hämtade granar eller andra träd från skogen och satte upp på gårdarna föra julen. De kvistades av så att bara en ruska i toppen lämnades kvar. Dessa julstänger restes ofta på Tomasdagen som ett tecken på julens inträde. De var vanliga i hela landet till slutet av 1800-talet.

Den vackert klädda julgranen spelar en central roll i vårt julfirande, men seden är inte särskilt gammal i Sverige. Först för cirka hundra år sedan kan man räkna med att det fanns klädda granar i de flesta svenska hem till jul.

Den äldsta uppgiften om en svensk julgran är från 1741. I ett brev berättas om ett julträd på herrgården Stora Sundby i Södermanland. Det var klätt med ljus, saffranskringlor och äpplen. Seden kom från Tyskland där julgranar då börjat bli populära.

Under 1800-talets lopp sprids julgranen till städernas borgare och landsbygdens prästgårdar för att i slutet av 1800-talet bli vanlig också hos bönderna. Julgranarna var förr ofta klädda med ätbara saker som äpplen, karameller och pepparkakor. Man gjorde också pynt själv av silkespapper och bokmärken. Stearinljus sattes i hållare som fästes på grenarna.

b3holidayicon|hl-candle-01||Candle

Julottan

Förr var juldagen den viktigaste kyrkogångsdagen under julen. Julottan kunde börja redan klockan fyra, senare blev kloclan sex en vanlig julottetid. Så många som möjligt skulle med till julottan, men någon måste vara hemma och passa ljusen och elden som brann och även förbereda den mat som skulle ätas när gårdens folk kom tillbaka från kyrkan.
Färden till kyrkan var högtidlig. De vackraste slädarna och de finaste seldonen togs alltid fram den morgonen. Alla, både de som gick och de som åkte släde lyste upp vägen med bloss. Också klangen från hästarnas bjällror i den mörka julnatten bidrog till att göra julottefärden till en av årets stora händelser.

Om färden till kyrkan var värdig, blev hemfärden ofta brådstörtad och stökig. Det ansågs att den som kom hem först från kyrkan på juldagen först skulle få skörden bärgad under den kommande sommaren. Detta ledde ofta till kappkörning längs vägarna.

Efter den långa julaftonen, de få timmarnas sömn och morgonens julottefärd behövde alla vila. Juldagen var av tradition en stilla dag. Alla skulle hålla sig hemma och ingen fick störa stillheten.

b3holidayicon|hl-broom||Broom

Knut kör julen ut

7:e januari – första vardagen efter julhelgerna är den ursprungliga knutsdagen. I Danmark firas Knut fortfarande den 7 januari. Just det datumet går tillbaka ända till julen år 1130. Då mördades den danske kungaättlingen Knut Lavard av sin kusin Magnus. Magnus stod närmare tronen och ville stoppa Knuts ambitioner att ta över kungamakten.

Enligt traditionen höll Magnus på julefriden och väntade därför till den 7 januari då de heliga tolv juldagarna var över. Knuts son Valdemar blev så småningom kung av Danmark. Han lyckades då övertala påven att helgonförklara Knut.

13 januari – Tjugondedag Knut. I Sverige har knutsdagen flyttats fram en vecka. Varför det blivit så vet forskarna inte riktigt men sedan slutet av 1600-talet har knutsdagen förlagts till 13 januari och på det sättet förlängdes julfirandet med en efterfest.

Det finns många olika varianter på vad folk gjorde på Knutsdagen runt om i landet. Julgransplundring, julgransskakning, Knutsbal, maskerader eller bara upptåg med utklädda Knutsgubbar.

Med ansiktena dolda bakom masker och kvasten i högsta hugg kunde Knutsgubbarna gå från gård till gård och sopa julen ut samtidigt som de tiggde mat och dryck. Lite grand som påskkärringar och påskgubbar går runt och tigger godis eller som i våra dagar Halloweenfirandets Trick or Treat.

Tjugondedag Knut blev en festdag när resten av julmaten och allt julöl skulle ta slut. Det var en markering att nu var vardagen definitivt här. Julens lata dagar med mycket och fet mat var över för den här gången.

b3holidayicon|hl-candy-02||Candy 02

Julgransplundring

När julen är slut och julgranen åker ut, då är det dags för julgransplundring.

Den allra första dokumenterade julgransplundringen finns omskriven i ett brev från grevinnan Anna Maria Sparre på Trestena gård i Västergötland. Brevet skrevs 1817 och där nämns:

”I går afton var för barnen här mycken glädje a färde. Ann Charlotte hade satt ett träd av granris eller snarare sagt en liten gran, och däruti fullt med små vaxljus därtill stöpta, och däremellan konfekt och russin hängande i trådar. Detta stod mitt på julbordet. När allt var tillreds bådades barnen in i förmaket. Där var kalaset och glädjen lyste ur allas ögon!”

I de borgerliga hemmen pryddes granen med äpplen, vaxljus och kofekt. I de bondehemmen var pyntet enklare, man gjorde sitt julgranspynt själv. Det var populärt att hänga upp röda och vita pappershjärtan och även bokmärken, men också papperskarameller av silkespapper. Kritkarameller var en nyhet som kom på slutet av 1870-talet och sparades från år till år. De hängde väldigt granna och färgglada i granen men smakade nog bara damm om barnen vågade sig fram för att smaka på dem i smyg.

Att dansa kring granen är en nordisk sed, då julgranen snabbt blev medelpunkten i julfirandet. Det hände att man tog en svängom kring granen på julafton men främst var det vid Tjugondag Knut som granen skulle dansas ut. Det var barnens sak att dansa ut julen och det gjordes under mycket stoj och glam.

En annan variant som nämns i brev från Dalarna 1867, var att ”peta ut” granen. Barnen fick i tur och ordning ögonen förbundna och en pinne i handen. De skulle sedan peta på någon dekoration i granen. Den dekorationen fick de sedan behålla. En föregångare till dagens fiskdamm vid julgransplundringen. ”Ett av de tokroligaste nöjen man kan vara med om” berättas i brevet.